Motstånd

Ni som har läst Daniels blogg kan inte ha undgått att noterat hur lyrisk han har varit över Mass Effect och kanske framförallt hur besviken han var över att släppa taget om spelet. Hans beteende är, for the record, inte bara förståeligt, utan också rimligt! Hur som helst så har spelet lämnat hans omsorg och ligger nu, nästan hånande och ospelat på min tv-bänk. Jag river av en eller två Guitar Hero 3 låtar ger, på min väg tillbaka till mina böcker, Biowares sci.fi monster en glupsk (och aningen stressad) blick. Jag har inte tid. Det finns ingen tid. Guitar Hero går bra, utmärkt till och med, alla är ju värda att rocka loss lite efter nån timmes plugg, men att ge sig i kast med ett massivt (pun intended) rollspel, ja okej, alla är väl värda det, men tiden finns inte.

Rollspel brottas, i min värld i alla fall, med samma problematik som t.ex. Zelda och Metroid Prime serien, tids brist eller tids slukande. För lika lite som det funkar att bara lösa en handfull ologiska pussel i vattentempelet funkar det att bara spela lite av ett rollspel. Det krävs i min bok minst två timmar av fritt spelande för att det ska vara värt mödan att ens sätta på boxen om det Mass Effect ligger där i. Under korta intervaller inner du aldrig komma in i storyn, i banan, i pusslen. Det blir uppstyckat, svårt (dock inte på det positiva Halo på Legendary sättet) och inte rättvist mot spelet.

I skrivandets stund får jag planera speltid, schemalägga det, så ska det inte vara! Mår vid blotta tanken illa av att känna tvånget att spela, om spel, om glädjeämnen blir tvingande då kastar jag in handduken (det största skälet till att jag var en urusel WOW:are). Men frukta inte! En mastig recension av Mass Effect kommer, och jag kommer att ha ägnat spelet de tiotalet timmar det är värt, uppsats eller ej!

Ps: Har börjat klura på hur man kan räkna ut hur hårt Master Chief slår! Intressant va? Återkommer med mer info om denna spännande vetenskapliga undersökning.